Minnesord Gunnar Carlander

Undertecknad hade ynnesten att både gå caddie och sedan spela med Gunnar ett antal gånger när han egentligen lagt av det seriösa tävlandet, men det räckte ändå för att förstå hans storhet när det verkligen begav sig på 1950-talet. Gunnar var extrem på många sätt, han slog längre än de flesta med utslagsklubban, hans långa järn kunde få vilken golfälskare som helst att bli tårögd av lycka, närspelet var finmejslat in i minsta detalj efter tusentals träningstimmar, och puttningen såg han själv som sin största styrka. Svagheten var väl att han var en smula ojämn. Det kunde gå snett ibland…

Lite senare fick jag, i egenskap av golfreporter på Hallandsposten, möjlighet att intervjua honom vid ett antal tillfällen, den sista gången i samband med att han skulle få stjärna nummer sju på Wall of Fame i Halmstad arena. Men det var aldrig direkt enkelt. Gunnar ville nämligen högst ogärna prata om sig själv. Han tyckte inte att han gjort något märkvärdigt, och man fick formligen dra ur honom historierna. Han föredrog att låta klubborna tala.

Välbekant är (den sanna) berättelsen om hur han inledde sin karriär genom att ta sig runt Tylösandsbanan med bara en järntvåa. I skogen (!) eftersom man måste ha fyllt tio år för att få spela på banan. Det låter ju absurt i dag, men följden blev att han med tiden blev fenomenal på att ta sig ur de mest krångliga lägen. Dock dementerade han starkt att han med avsikt slog in bollen i skogen för att få chansen att briljera. ”Att lyckas med ett konstslag är för mig halva nöjet med en golfrond” erkände han emellertid och det kan man ju tolka som man vill.

Karriären tog blixtsnabbt fart när Gunnar väl fick spela ”på riktigt”. Dock fick den ett ovälkommet avbrott på sex månader när han, som klubbens största stjärna, blev avstängd efter att ha försökt slå en drive från nians tee (nuvarande 18:e på Tylösands södra bana) över klubbhuset. Det lyckades inte. ”Helidiotiskt, inte ens John Daly hade lyckats med det, men jag kunde bara inte motstå en sådan utmaning”.

I mitten av 1950-talet var unge Halmstadkillen Europas kanske hetaste spelare, ett klassiskt underbarn - detta hemska ord - som sopade hem fem junior-SM-titlar i rad och senior-SM som 16-åring på hemmabanan i Tylösand inför en förvånansvärt stor åskådarskara. I bagen hade han blott åtta klubbor av olika märken och kvalitet! Kvällstidningarna (och HP förstås) skrev helsidor om ”Under-Gunder”, som han kallades, och det hörde sannerligen inte till vanligheterna på den tiden. ”Det var nog den titel jag kände mest för av alla” medgav Gunnar själv på äldre dar.

SM-triumfen i Tylösand var den första som senior och den skulle följas av ett nästan oräkneligt antal Europa runt. På den tiden var dessutom landskamper de stora begivenheterna, och på 23 sådana förlorade Gunnar inte en enda match! Sverige torskade heller aldrig i en landskamp när han fanns med i laget.

”Men förbundskaptenen tog inte med förtjusning ut mig och P O (kumpanen Johansson) i landslaget” har Gunnar berättat. Det skulle råda närmast militärisk disciplin under resorna, men den kapten var inte född som kunde få de oskiljaktiga Halmstad-gamängerna peoågunnar att släcka sänglampen klockan nio om de befann sig i Barcelona, Paris eller någon annan metropol. Oavsett hur tidigt man skulle starta dagen därpå.

Men resultaten talade för sig själv och sålunda fanns båda med när Sverige vann sin första EM-titel 1959, en triumf som upprepades 1961. Alla spelare från dessa båda historiska segrar är för övrigt nu avlidna. Gunnar var så gott som omöjlig att betvinga i matchspel, där de två mest klassiska segrarna var den mot Henry Longhurst på Rungsted (efter en eagle och nio birdies på tio raka hål), samt den mot René Lamaze i EM-finalen 1961, då svensken var nio under par när matchen tog slut på 15:e hålet. Efter den uppvisningen erbjöd sig den välbärgade fransmannen att sponsra Gunnar i två år om han ville satsa på en proffskarriär, men det oväntade svaret blev nej tack. ”Jag ångrar inget, att bara resa runt och spela golf hade tagit död på min spelglädje”.

Gunnar hade, bara 23 år gammal, redan bestämt att prioritera familj och en civil karriär och spelade sedan bara ”hobbygolf”. Han hade uppnått allt han ville. Han gjorde visserligen ett par halvhjärtade comebackförsök, men kunde aldrig riktigt förlika sig med att inte längre kunna spela lika bra som tidigare. Men allt är relativt. I ett klubbmästerskap vann han som 62-åring, t ex, en av klasserna efter scorerna 71-71. Och han sa sig inte begripa hur man ens kunde notera över 80 slag. ”Men jag lyckades aldrig gå under min ålder (ett bruttoresultat lägre än åldern) och det var dåligt”.

Nu är denne sällsynte ekvilibrist borta, men minnena av honom kommer - förhoppningsvis - att leva kvar i generationer.

/Jörgen Anderson